Falköpings Stadsförsamling

Historik: Namn: till omkring 1600 Falköping, därefter -1982 Falköpings stads-församling, 1983- Falköping. 1983 införlivat Falköpings landsförsamling. Pastorat: till 1400-talet Falköping, Agnestad och Luttra, sedan -1982 Falköpings stadsförsamling, Falköpings landsförsamling, Torbjörntorp, Friggeråker och Luttra, 1983- Falköping, Torbjörntorp, Friggeråker och Luttra. Övrigt: födelser vid Falköpings lasarett 1929-1942 införda i församlingens födelsebok, 1942-1946 i särskild födelsebok hos pastorsämbetet. 

Kyrka

Sankt Olofs kyrka är en kyrkobyggnad i Falköpings församling som tillhör Skara stift. Den ligger vid S:t Olofsgatan i närheten av Stora torget i centrala Falköping. Kyrkan är uppkallad efter Sankt Olof. Sankt Olofs kyrka består av rektangulärt långhus med smalare absidkor i öster, vidbyggd sakristia i nordost samt med tornet i väster där huvudingång är placerad. Den är den äldsta kyrkan i Falköpingsområdet och byggd av sten på 1100-talet. Kyrkan, som låg i närheten av den medeltida stadens torg, har motstått flera av de bränder som i övrigt ödelade staden träbebyggelse.

Den äldsta stenkyrkan, sannolikt uppförd under 1100-talet, återstår tämligen intakt i den befintliga kyrkans östra del. Vid arkeologiska utgrävningar i och kring kyrkan har påträffats grundmurar till en äldre sakristia samt ett västtorn, vilka båda stod i förbindelse med absidkyrkans murar. Redan under 1200-talets mitt eller dess andra hälft förlängdes långhuset i väster. Den i sydväst avtrappade portalen med inställda kolonner och koniskt formade kapitäl, hör till denna byggnadsperiod och har tidstypisk, unggotisk utformning. Det nuvarande västtornet tillfogades senare, troligtvis under senmedeltiden. Kyrkans exteriör blottar ett murverk av tuktat kalksten, där flera av medeltidskyrkans öppningar har markerats. Kyrkorummet är helt övervälvt; långhusets två östliga kryssvalv härrör sannolikt från 1200-talets ombyggnad och har ribbor av finhuggen sandsten.
Sankt Olofs kyrka i Falköping är ett representativt och välbevarat exempel på de två århundraden som framförallt präglat det medeltida och intensiva kyrkobyggandet i Västergötlands centralbygder under 1100- och 1200-talen. Det finns emellertid också anledning att framhålla kyrkans exceptionella drag, däribland dess storlek och sammansatta planform – vilket kan tyda på att Falköping haft en kyrklig särställning redan under äldre medeltid

Socknen

Falköping är en tätort i Västergötland och centralort i Falköpings kommun, Västra Götalands län, belägen på Falbygden mellan platåbergen Mösseberg och Ålleberg. Namnet Falköping betyder köpingen på falan, där fala är ett gammalt ord för öppen betesmark.

Falköping och Falbygden har varit brukad av bönder sedan bondestenåldern. Kvar från forntiden finns en stor mängd gånggrifter som inslag i stadsbilden. Falköping är byggt där flera landsvägar möts, och har sedan medeltiden varit en handelsplats för främst kreatur. Stadens utsatta läge har gjort att den plundrats och bränts av danska trupper vid två tillfällen under 1500-talet.

 Falköping var länge en av Västergötlands minsta städer, men fick en kraftig uppsving i mitten på 1800-talet när fler järnvägar drogs förbi tätorten och bildade en järnvägsknut. 

Jordbruket har alltid varit viktigt för Falköping, och i tätorten finns Falköpings Mejeri med en betydande mejeriproduktion. Falköpings stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun med delar av bebyggelsen i områdena närmast väster och öster därom i Falköpings västra socken/landskommun och Falköpings östra socken/landskommun. 1935 införlivades Falköpings västra socken i stadskommunen medan Falköpings östra landskommun 1952 uppgick i Vartofta landskommun. Stadskommunen utökades 1952 med Friggeråkers socken/landskommun varefter bebyggelsen bara upptog en mindre del av kommunens yta. 1971 uppgick Falköpings stad i Falköpings kommun och orten är sedan dess centralort i kommunen.